Att vara människa - vad är det?

Det kan man verkligen undra och finns det några absoluta begrepp som inefattar vad en människa är? 

Rent naturvetenskapligt är vi ett däggdjur av släktet Homo, är primater och tillhör undergruppen Homo sapiens sapiens. Säger oss ju inte så mycket. Då tänker vi kanske att vi är högtstående varelser som kan uttrycka vad vi vill. Vi kan prata, sjunga, skriva, planera, minnas och tänka i kedjor av orsak -verkan. Sant. Men ju mer det forskas runt däggdjur och andra djurarter upptäcker man att de har kunskaper, minne och förmågor långt större än vi förut anat. Likväl som vi ser att vissa kan tillverka och använda redskap och kommunicera med varandra. Så att vara människa vad är det?

Herregud vad håller människan på med nu då och tänker på? Och varför bry sin hjärna med det? För mig har de här tankarna snurrat ett tag bl.a på grund av pandemin och jag tror att det är viktigt att fundera kring. Vi har nu i nio månader levt i pandemins skugga och avskärmat oss från andra människor och sammanhang där man samlas i grupp. Många arbetar hemifrån, vi beställer mat från butikerna som körs hem till oss och handlar även annat över nätet. Vi ser kanske på konserter, ochså på nätet, och vi följer likasinnade på nätet. Frustrationen kanske växer. Men vi möts inte människa mot människa. Vi bryter - delar inte våra tankar med varandra. Vi samtalar inte och vi blir inte ett jag och ett du. Vi kan tappa förmågan att vara inkännande för vi ser inte den andres ögon och många häver på nätet ur sig precis vad som helst. Att vara empatisk och att prata om solidaritet har blivit något fult och det blev det redan innan pandemin. Men pandemin kan tyvärr förstärka detta när vi sitter i våra egna bubblor, bara följer likasinnade och inte möts och samtalar. 

För mig betyder att vara människa just att kunna visa känslor, att vara empatisk, solidarisk och att använda logiken till att inse att ensam inte är stark. Att alla behövs och är lika mycket värda. Att vara nyfiken på olikheter och inte styras av fruktan. 

Jag läser just nu filosofen Jonna Bornemarks "Horisonten finns alltid kvar". Spännande och intressant. Hon säger bl.a att när ett samhälle befinner sig i kris blir filosofi helt plötsligt viktigt igen. Vi får hoppas det! Att vi åter börjar titta på vilka idèströmmningar som styr vårat handlande. Att vi återtar makten över oss själva och använder kritiskt tänkande. Att vi funderar över orsak - verkan och att vi samtalar så vi och någon annan hör vad vi tänker. 

Jo jag vet att det finns många som visar empati och utför solidariska handlingar och det glädjer mig. Jag hoppas att det lyfts mycket mer så att det blir normerande! 

Med det sagt var rädd om er alla och sprid kärlek!