en-Ensamhet

Oj tiden rusar iväg. Det blir lätt så när man lever 100 år bakåt i tiden. Ja för det gör jag fortfarande. Ingen hel tvättmaskin än. Så nu har det gått 10 dagar utan tvättmaskin och med handtvätt. Det tar sin tid att tvätta och skölja tio plagg för hand, och vrida ur och hänga. Tur att jag i alla fall inte behöver ligga på en brygga ute och klappa tvätten som min mormor gjorde. Ovanpå det, allt det andra som livet består av. Som städning, skotta/sopa snö, laga mat, och för min del måla och gå kurs i företagande för konstnärer - Fearless. Precis i början på den, men det ska bli spännande. 

Bortsett från det så snurrar mina tankar igen runt ensamhet och har kommit på att det kan vara mycket. Många känner sig ensamma i dag pga corona. Att inte få träffas, att inte få en kram, att inte kunna gå vart man vill: Att inte kunna gå på teater, bio, föreläsningar, mötas på bibliotek, pensionärsträffar, syjuntor, utställningar, körövningar mm. Även om en hel del går att göra digitalt så utarmas både våra sinnen och vårt samhälle genom denna pandemi. Jag gillar det inte eftersom det dessutom kan öppna dörrarna för högerextremism då ju kulturen är en oerhört viktig bit i en öppen demokrati! 

Utöver det finns det flera sätt att vara ensam på. Det första är att det är självvalt och då är ensamheten ok. Det andra är att man kan vara ensam fast man är två eller flera, t.ex. i ett förhållande som inte fungerar. Den tredje ensamheten är det man har inom sig. När vi ställs inför situationer vi inte är beredda på. När livet krisar på något sätt. Även om vi har fantastiskt stöd av nära och kära och vänner är vi ändå ensamma med vårt inre. Vi måste brottas med det vi har inombords själva. Även om andra lyssnar.  Vi själva måste komma till en punkt där vi på något sätt accepterar och förlikar oss med det som händer eller har hänt. Och det kan vara tufft.  Det är då man känner sig som den ensammaste människan på jorden trots människor runtomkring.  Hur kommer man ur det då? Ja säg det. Förmodligen när man accepterat. Och pratat gång på gång. Det handlar ju om ett slags sorgearbete vare sig det handlar om en uppsägning, en skilsmässa av något slag, svek, sjukdom eller vad det nu är. Och det måste få ta sin tid. 

Det finns säkert ännu fler sätt att vara ensam på. Känslan av ensamhet ingår i att vara människa som så många andra känslor. Och det är helt ok. Det är som det ska. Jag tror också att när vi inser att det är en normal känsla i en onormal situation, att vi inte är konstiga, så blir det lättare att hitta vägar att landa i acceptansen.  

Så det var mina tankar just nu. Nu dags att återgå till vardag och middagsbestyr och kvällsmys. I morgon kurs och målande.

Ha nu en skön och trevlig kväll, var snälla emot er själva och andra och sprid kärlek!

Tavlor: 1. Till dom ensamma   2. Längtan    3. Där älvorna dansar