KASAM

Sedan jag sist skrev har detta ord - begrepp snurrat i mitt huvud på olika sätt. Min man och jag har varit på tre helt olika kulturevenemang i form av teater och teater och musik de sista veckorna. Vi har det ju så förspänt här på Gotland att Länsteatern och Riksteatern åker runt till byggdegårdar här på ön och sätter upp mindre föreställningar som ofta är oerhört aktuella. Och det var verkligen dessa tre. 

Den första föreställningen hette Hoota. Det var en enmansföreställning och spelades av en arabisk skådespelare vid namn Amer Hlehel på engelska men med svensk textning. Briljant spelat och den sitter fortfarande och skaver inom mig. Pjäsen handlar om vad en människan är kapabel till för att överleva och hur dessa situationer förändrar en människas ståndpunkter och handlingssätt. Mycket stark! 

Nästa föreställning var en liten konsert med Nadin al Jhalidi och Cassius Lambert från gruppen Tarraband. Nadin sjöng på arabiska och kurdiska. Trots att vi inte förstod orden trollband hon med sin sång och uttrycksförmåga. Hennes sång gick rakt in i själen och under huden. Hon berättade också en hel del av vad sångerna handlade om på svenska. Hon själv flydde som barn undan krig och kom till Sverige och berättade om fruktansvärda syner och upplevelser. 

Den tredje föreställningen var Landsbyggdsupproret med Samta Ohlander m.fl. som också var en blandning av teater och folkmusik. Också tänkvärd. 

Så nu tillbaka till begreppet KASAM. Jag vet inte om du vet vad det är men det står för "Känsla av sammanhang". Begreppet skapades av professor Aaron Antonovsky. Han forskade runt överlevande från förintelselägren under andra världskriget och om vad det var som gjorde att så pass många ändå kunde skapa sig fungerande liv med glädje, kärlek, arbete och hälsa trots de fasansfulla upplevelserna. Han kom då fram till att just känslan av sammanhang var helt avgörande. Jag läste hans avhandling i bokform när jag läste till sjuksköterska och det är den överlägset bästa boken jag läste under utbildningen då den är användbar på precis hela livet för alla! 

 Alla de tre föreställningarna vi var på pekade på KASAM på olika sätt. I Hoota på både ett negativt och ett bra sätt. Alla söker vi just efter bekräftelse och ett sammanhang där vi hör hemma. Beroende på vilka normer som gäller anpassar vi oss, för att överleva och känna att vi betyder något. Med andra ord ska vi kanske inte döma människor allt för hårt innan vi vet vad som finns i deras ryggssäckar.  Nadin sjöng ut sin smärta och har hittat sin väg till läkning bl.a. genom musiken, modersmålet och gruppen Tarraband. I Landsbyggdsupproret byggdes pjäsen runt sammanhanget att bo på landsbyggden och hur välfärden monteras ned utanför städerna. Men också runt hur vi som bor på landsbyggden hittar våra sammanhang för att själva lösa problem och strukturer som inte politikerna gör.  

Mycket av dagens samhällsproblem, eller det som basuneras ut som dagens största samhällsproblem, gängproblematiken, tror jag har sin rot i att inte hitta ett sammanhang på något annat sätt än i dessa gäng. Hårdare straff, visitationszoner mm kommer knappast att lösa problemet då de som drabbas bara stärks i sin känsla av att det endast är i gänget de hittar sitt sammanhang och har sin bekräftelse och betydelse. 

Alla dessa tre starka budskap framfördes genom kultur - teater och musik. Att bara någon stått och pratat hade inte fått budskapen att gå rakt in och under huden på samma sätt. I dagens samhällsläge är det därför också så viktigt att vi alla arbetar för en fri kultur och för pressfrihet! 

Så tills vi hörs igen, var barmhärtig mot dig själv och andra. Var rädd om och ta vara på sammanhangen där du känner dig hemma, där kärlek och acceptans finns för att du är du och sprid hopp och kärlek! 

Bilder: Tre av mina akvareller:  1. Händer  2. Kyrie   3. Kunskapensträd på gott och ont