När livet stannar

Så har då jag och vår familj fått besök igen av det oundvikliga. Det där som gör att livet stannar för en stund. Det där som vi nästan aldrig pratar om och helst inte tänker på. 

För knappt en vecka sedan fick åldermannen, visheten och den omsorgsfulla kärleken personifierad, min svärfar, lämna jordelivet och gå vidare till de himmelska vidderna. Ja han var gammal men han lämnar ett stort tomrum i mig och i oss alla som står honom nära. 

Det är inte första gången som döden kommer på besök i vår familj men mellan varje gång glömmer jag och tror väl också att jag har lärt mig något. Och det har jag ju men kropp och själ lever sitt eget liv ändå och det är helt ok.  

Varför skriver jag om detta? Jo jag tror att det är bra att prata om döden och vad den gör med oss. Det är ju som om tiden stannar och jag befinner mig i någon slags bubbla. Det som sker utanför stängs av. Jag minns första gången jag drabbades då blev min värld svart-vit under en tid. Jag som älskar färg upplevde inte färgerna. Musiken försvann också, jag som nästan alltid har musik inom mig, men det var helt tyst. Så är det inte denna gång men allt går långsamt och tankebanorna slår ibland slint. 

Förr var sorgetiden lagmässigt satt till ca. ett år beroende på årtal och relation. Under den tiden fick man inte ingå i nytt äktenskap t.ex. Så är det ju inte i dag på gott och ont. Det har gjort att vi glömt mycket av varsamheten med människor som har sorg när endast maximerande av produkter, varor och tjänster gäller. Risken att den som har sorg också blir utbränd är uppenbar.  

Sorgen tar tid och kraft, mycket praktiskt arbete kommer med allt det materiella och ett år måste gå runt. Alla helgdagar, alla bemärkelsedagar, semestertider, jul osv måste levas utan den familjemedlem som avlidit. Först efter ett år är vi egentligen helt redo att gå vidare. Under den här första perioden är det också väldigt vanlig att känna att den anhörige helt plötsligt är närvarande eller att man ser personen ifråga. Kan vara bra att veta så slipper man tro att förståndet sviktar. För många är det också en trygghet att känna att hon/han är närvarande. 

Min svärfar var en fantastisk man som också älskade blommor och natur och han var tacksam för minsta lilla. Han sa så ofta tack. Jag skrev ju att han lämnar ett tomrum i mig. Men han lämnar också ett hopp och tacksamhet. Jag är tacksam över att ha fått lära känna honom och följa med en bit på livsvägen. Jag är glad över att haft en svärfar som var genuint feministisk och för allas lika värde i ord och i handling. Han var genomsnäll och lämnade nog ingen oberörd. Så nu kommer vår tid med allt det praktiska som att städa ur boende, begravning ska planeras osv. Allt detta hjälper i sorgeprocessen för att komma vidare. 

Så var nu rädd om er och varandra. Var barmhärtig mot er själva och andra. Låt sorgeprocessen ta den tid den behöve, hos er själva och hos andra och sprid kärlek!  

Avslutar med dikten Odalmannen och lille harpalten av Bo Setterlind:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden, för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. 

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! 

Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.

Tavlor:  1. Visheten - akvarell porträtt jag målat av svärfar   2. Döden tänkte jag mig så - akrylmålning