Obstinat!

Jag tror att jag föddes ifrågasättande och jag gav nog mina föräldrar många gråa hårstrån. Nja, jag kanske inte föddes ifrågasättande men hur jag kom till världen har nog bidragit. 

Jag föddes tre månader för tidigt, var endast 37 cm lång och vägde under kilot. Det var väldigt litet då för över 60 år sedan. Att jag överlevde berodde, enligt läkarna, på att jag hade ett sådant humör. Och det är sant att jag har humör även om det med åren har blivit mycket bättre. Att ha fötts förtidigt har också inneburit en del rent fysiskt. Jag är fortfarande väldigt kort, har fått höra att jag ska se upp så jag inte får stickor i ändan när jag går över en tröskel t.ex. Min syn är förstörd av kuvösen och en del till. Detta har gjort att jag fått höra att det kan ju inte du. Eller, men lilla gumman det förstår ju inte du, och så blivit klappad på huvudet av någon karl. 

När jag gick i gymnasiet hade jag en mattelärare som hatade kvinnor och som ständigt drog fram oss till svarta tavlan när han visste att vi inte kunde. Mig klappade han på huvudet och sa" Vad är det nu lilla du inte kan? Vet du, du är så dum att du borde inte få vara här. " Det sade han inför hela klassen och det satte djupa spår i mig.  

Under mitt yrkesliv har jag mött detta flertalet gånger, att jag inte kan och inte förstår, för att jag är liten och kvinna. Det har följt mig som spöken som säger BU! Ja matte har jag fortfarande svårt för men för övrigt är jag högutbildad. Men allt det här sammantaget har gjort mig obstinat! Jag är alltså; enligt ordlistan, trotsig, halsstarrig, egensinnig, styvsint, enveten, envis, olydig ..... De som känner mig kan nog hålla med om detta. att det är en del av mig  Jag hade också föräldrar som lärde mig att ifrågasätta och att inte köpa allt rakt av. Att söka orsak - verkan.

I dag är jag tacksam för min olydnad och att jag är obstinat. Det hjälper mig att överleva och bena ut händelser och dumheter när de sker. Senast var det för ett par dagar sedan. Och när någon försöker "sätta sig" på mig, ja då vaknar mitt trots och hallstarrigheten. Speciellt när det är någon som tror sig vara förmer av någon anledning. Vi är alla jämlikar!

Vad har nu detta med konst att göra kanske du undrar? Jo en hel del. Jag har sett på nätet flera gånger, men även mött det i verkligheten. Diskussionen om att konstnär är man bara när man gått en massa konstskolor, och man ska inte få kalla sig för konstnär om man inte gått dessa skolor. Jag förstår inte resonemanget. Vad är man rädd för? Konkurrens? Att sedan tala om och försöka trycka ned andra som målar med att, jag är bättre än du för jag har gått en konstskola, är ju inte speciellt konstruktivt. Det är som sandlådenivå. Min pappa är starkare än din. Den som tycker så här, gör gärna det men säg det inte!  Det kan ju faktiskt knäcka någon som inte är obstinat. 

Så till alla er som målar men inte gått konstfack, fortsätt! Måla från hjärtat, lek, utforska och må gott! Ju mer du målar desto mer lär du dig. Vill du kalla dig för konstnär - gör det med stolthet! Låt ingen sätta sig på dig! Gläd dig åt det du skapar och åt det ljus och den glädje det skänker dig. 

Var nu barmhärtiga mot er själva och varandra och sprid kärlek!

Foton: 1 The bitch tuschmålning av mig   2. Foto taget av mig i kväll där "spökena står på rad"  3. I will survive akvarell och tuschmålning av mig  4. Solnedgången i kväll.