Och nu då?

Vad händer nu? Ja det undrar jag också. Skrev ju förra gången att min rygg krånglar och det gör den fortfarande. Och det gör mig irriterad och arg. Inte på människor utan på situationen. Den ilkskan gör ofta att jag fullkomligt "skiter i " värken och gör saker ändå. Så i helgen har jag och min man varit i Stockholm. Roligt, givande och tröttande. Men det var det värt. Första besöket i huvudstaden sedan pandemin slog till. Vi handlade lite och jag hittade en jacka som får mig att le så mungiporna nästan går runt huvudet. Den syns, vill jag lova, appropå det jag skrev om i förra bloggen. 

Utöver det träffade vi vänner och bonusbarn och så gick vi på konstutställningar. Vi var på Liljevalch och såg deras jubileumsutställning. Alltid roligt att se våra stora svenska konstnärers verk i verkligheten. Dock annonserade de om mexikansk konst men det var i stortsett bara en film de visade. Blev lite besviken för det hade jag velat sett i naturligt format. Efter Liljevalch så blev det Prins Eugens Waldermars udde. Där fanns en tankeväckande utställning om kvinnliga konstnärers villkor från 1800-t och framåt. Mycket porträtt för det var ju det som de besuttna ville ha och mycket också det som kvinnor tilläts måla. De flesta målningarna var gjorda av kvinnliga konstnärer men det fanns också målningar och statyer som män gjort. Det som slog mig var skillnaderna i sättet att måla - gestalta mellan män och kvinnor. Kvinnornas porträtt var ofta mjuka och vardagsnära medans männens var pompösa. Bland skulpturerna gjorda av män fanns nakna kvinnokroppar i olika ställningar, inget annat. Så kvinnorna gestaltade lite av sitt vardagsliv medan männen gestaltade kvinnor som ett sexobjekt redan då. Zorn t.ex. är ju känd för sina avklädda dalkullor. Jo det är klart att detta är en generalisering och det är det man valt att visa och belysa på utställningen. Trots det är utställningen viktig för konst i alla dess former kan sätta ljuset så starkt på samhällsfenomen långt mer än ord. Och det är därför konsten ALDRIG får tystas! Den är en så viktig del i samhällsbygget och i en demokrati! 

Men nu är vi hemma igen och i vardagen. Jag hade tänkt att jag skulle ha min ateljè öppen nu på fredag men det tror jag inte blir av. När vi var i Stockholm upptäckte jag att jag fått Borrelia. Så i går  var jag på vårdcentralen och fick en dunderkur penicillin. Så är hängig förutom ryggen. Hoppas kunna ha öppet i All Helgona helgen. Men det kommer jag tala om lite senare om och när. 

Men måla det har jag ändå gjort under dessa veckor. Har målat här hemma för då kan jag ju vila när jag vill. Det har blivit en målning som inlägg i miljödebatten. Eftersom jag bor på Gotland är miljöfrågorna väldigt aktuella nu. Det beror ju på kalkbrytningen som Cementa gör här på ön och på att regeringen ger Cementa dispens att fortsätta bryta kalk trots att de inte kan bevisa att det inte skadar grundvattentillförseln på ön. Gotland har för lite vatten redan som det är och varje sommar får vi ransonera. Jag förstår inte att marknaden kan få styra och skrika sig hes på det sätt den gör. Det ska bli katastrof om de inte får bryta kalksten. All industri i Europa stannar då sägs det. Tja det gör den väl utan vatten också. Och med dispenser finns ju heller ingen motivation till att uppfinna och ta fram andra material än betong. Men det finns hopp! I dagens tidning läste jag något intressant. Arkitekturbienalen i Venedig har just varit och där intog klimatet en avgörande plats. Alla byggnader var i trä, lera och i kombinationer av biologiskt material. Ingen cement någonstans och inget land tror där på cementens framtid! Det tar sig!

Nu håller min målning om miljön på att torka och nu ska jag grotta ned mig i min deckare en stund för nu ha jag suttit tillräckligt framför datorn. 

Så var nu snäll mot dig själv och mot miljön. Sprid kärlek runtomkring dig och njut av naturen.  

Målning nr. 1   Änglamark oljemålning målad av mig  Målning 2 och 3   Från utställningen på Waldermarsudde. Självporträtt målade av kvinnliga konstnärer    Foto 4  Min nya jacka