Tomhet

Så har det redan blivit den 12 januari. Nästan halva månaden har gått i någon sorts tomhet eller intighet. Det känns just nu som om jag befinner mig i ett vitt rum i tystnad, eller ute i ett totalt tyst snölandskap. Kan också likna det vid att stå inför en tom vit duk och inte riktigt veta vad jag ska göra med den. Märklig känsla. Jag brukar ha många idéer i huvudet vad jag ska göra härnäst men inte nu. Har ju hört att andra konstnärer också upplever perioder där de plötsligt tycker att de står stilla. Känner du igen dig på något sätt i detta? Och vad gör du då? Har du något knep för att få igång skaparkreativiteten igen? Jag antar ju att denna känsla kan infinna sig oavsett vad det är man sysslar med, och det behöver naturligtvis inte vara konst. Skriv gärna svar i bloggen!

Själv är jag inte orolig, inte än i vart fall. Möjligen lite frustrerad. Jag tror ju att var sak har sin tid. Så endera behöver jag tiden i tomheten av någon anledning, eller så är det något som ska processas.  Vad som kommer ut av det vet jag inte än. Förmodligen är det båda alternativen som gäller. Det gäller bara att lära sig vila i situationen. 

Tålamod är en dygd har jag hört, även om det inte alltid (läs sällan) är min starka sida. Jo jag har tålamod när det gäller att måla, men det är nog också det. 

Samtidigt är det också en spännande tid just nu. Alla andra år är januari och kanske långt in på försommaren redan planerade, men inte i år. Det beror såklart också på coronapandemin men ändå. Almanackan är nästan lika vit som min känsla. Jag kan också välja att tänka att det är en frihet: Frihet att kunna sätta sig ned och verkligen fundera över vad jag vill göra utan stress eller press. Inga färdiga fyrkanter. Vad vill jag utveckla? Vad vill jag lära mig mer om?  Kanske nya vägar visar sig, vem vet? Ett helt nytt år ligger framför med helt oskrivna blad. Vad väljer jag att fylla sidorna med och skriva ned? Vad vill du fylla sidorna med? Naturligtvis kan jag inte påverka allt men det blir skillnad om jag tänker att jag kan eller om jag tänker att jag inte kan. Tänker jag att jag kan kliver jag över från fyrkanten och rädslan till öppenhet, nyfikenhet och möjligheter. Att sätta sig ned och "lappstirra" dvs bara sätta sig på en stubbe i skogen och bara se,vara och fundera lite är nyttigt. Tomheten, intigheten kan också bli rymd. 

Jag hoppas också att denna pandemi har lärt oss saker. T.ex. att vi drar ned vårt tempo och lever ett långsammare liv. Att vi tar vara på stunderna och naturen för att fylla på vårt inre. Att det går alldeles utmärkt att leva utan att inhandla allt det allra senaste. Och framför allt att ta hand om oss själva och varandra. 

Så fånga dagen, var i den och sprid kärlek.

Kolteckning: Är du alltid inom mig   Detalj från akrylmålningen Rymd samt två foton tagna av mig