Vad är då en människa att du tänker på henne?

Den här meningen har snurrat i mitt huvud nu i en vecka. Den är från Psaltaren kap. 8 vers 4-5. Ordagrant står det: " När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne "

Orden ovan känns mättade av sorg och på något sätt fångar det mitt känsloläge just nu. 

Den 5 januari blev nog större delen av oss boende på Gotland chockade. Världen stannade, luften tog slut och tårarna bara rann. Marie Nilsson Lind var död. Nej vi är inte släkt, inte heller vänner men här på Gotland är hon STOR. Det var samma känsla som när jag hörde att Olof Palme var mördad, hur konstigt det än kan låta. 

Marie Nilsson Lind var en fantastisk ordkonstnär, musiker, pianist, författare, översättare, feminist, kompositör, pjäsförfattare, sångerska, estradör och drivkraften bakom Ainbusk singers bl.a. Hon är högt älskad här, hennes lågmälda klokhet, klurighet och roligheter. Jag sitter här med Josas bok bredvid mig som jag ännu inte läst, men jag ska. Josa var Josefin Nilsson, Maries syster som dog 2016 och Marie har skrivit boken om henne och sig själv.

Sorg är speciellt, ett speciellt tillstånd. Det vet alla som mött sorgen som uppstår när någon dör. Ena minuten finns personen och nästa inte. Tomheten som fyller varje vrå av ens innersta går att ta på. Ljud kan gå en på nerverna. Dofter kan försvinna och maten blir smaklös. Allt blir så futtigt och obetydligt. "Vad är en människa att du tänker på henne" stämmer då. Samtidigt pågår livet runtomkring, musik spelas, nyheter kablas ut, människor skrattar, vilket den som har sorg kan ha svårt att förstå. 

Förr hade man ett sorgeår. Ja för all del, det har man nu också om det är en nära anhörig som dött. Dvs, man måste gå igenom ett helt år för att kunna börja på nytt. Alla högtider, födelsedagar osv måste upplevas för första gången ensam. Men det var accepterat förr. Nu är det bara nyheter, nya gilla markeringa, att producera och nya scoop som räknas och som söks. Hur länge tillåter vi sorgen att få finnas? Blir vi hela om vi bara söker det nya, häftiga, scoopen? Naturligtvis ska man inte fastna i sorgen men den måste få ta sin tid. 

Det finns en sida till när jag läser " Vad är då en människa att du tänker på henne". Den sidan handlar om empati, att minnas, att hedra och att hålla människovärdet högt. Betyder människan så mycket att jag faktiskt tänker på henne eller försvinner hon i jakten på något nytt? Marie Nilsson Lind och Jossa kommer att leva vidare. Vi kan minnas dem genom deras musik, texter och skivor och fortsätta ha ett rum för dem i våra hjärtan. Alla är inte älskade artister men så länge de som gått före oss finns i våra hjärtan och minnen så lever de kvar. Så länge vi pratar om dem då och då, hedrar vi dem, och ger dem vidare till nästa generation som då också kan glädjas åt dem och eller se och förstå sina rötter. 

"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne ".  

När jag ser natthimlen, en klar natt här på Gotland, brukar jag förundras av skönheten och storheten. Jag tänker också att stjärnorna är de som gått före oss som nu ser oss och som gnistrar som diamanter.   

Ta vara på varandra, och på er själva. Tro att stjärnorna är de som gått vidare, det ger tröst i sorgen, låt hjärtat råda och sprid kärlek.

Bilder:  1. Gù natt siv gott - Oljemålning   2. Bild jag såg på nätet i dag. Vet ej vem som gjort den. Visar så bra på sorg och stjärnhimmel.  3. Kvällshimmel i går över Eksta. Foto av mig